Sa en man som jag hade en kortvarig relation med för några
år sedan. Och han hade helt rätt, han kunde inte hantera mig. (Borde man för
övrigt kunna HANTERA mig?) Hans förväntningar på mig kom från ett annat
universum. Det han väntade sig av mig var lika omöjligt som att få Teuvo
Hakkarainen att läsa Ny Tid.
Så vad förväntade han sig? Först och främst en traditionell
kvinna, med traditionella värderingar. Någon som måste beskyddas, som var romantisk och som uppskattade allt det han gjorde för
mig – som beundrade honom. Som lydde hans råd, som trodde på kärleken (och inte
replikerade ”jag förstår inte frågan”). Någon som trodde att kärleken är evig
(och som inte replikerade ”det är den inte, vi dör ju alla någon gång”), någon
som skulle bli ledsen när han fick möjlighet att tillbringa 3 månader i
Spanien. Någon som inte varje gång sköt ner hans romantiska tjafs med cyniska
repliker.
Jag var nog inte den rätta för honom.
När man lever ensam går man ju inte omkring och tänker
”herregud, jag är kvinna och hjälplös, jag måste bete mig som en sådan” – utan
man gör sina grejer, byter sina lampor och proppar, diskar, tvättar, svettas
med att skruva ihop ikea-möbler och överlever sin vardag. Det är inte så
sexigt, och definitivt inte feminint tydligen.
Man lever heller inte upp till bilden av en nödställd kvinna
som behöver en man för alla sina behov.
Jag kan leka den rollen också några veckor: ”den
tjusiga-jag-behöver-en-man-och-vill-vara-ljuvlig-för-dig.” Då ler jag och
blinkar med ögonfransarna.
Men sen tröttnar jag och börjar fräsa: jag orkar inte vara
kärleksfull på din arm just nu, jag vill läsa ifred!
Då blir jag människa igen. Och relationen kraschar eftersom
det känns som om jag inte kan vara mig själv. För jag är faktiskt människa i första hand –
inte prinsessa eller barbiedocka.
Detta som en vink till den del av människosläktet som har xy-kromosomer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar